Hej! Vi adopterade Micro 2013 och måste tyvärr meddela att han gick bort den 25 september 2020. Vi upptäckte att han hade svårigheter att andas och tog honom till akutveterinären i Uppsala mitt i natten, där de ville hålla kvar honom för observation pga låg puls. Efter en massa tester och observationer under två dagar så var de fortfarande inte säkra på exakt vad som var orsaken, men att han hade många problem som tydde på omfattande problem, bland annat lungödem, vätska i bukhålan och hjärtsäcken, och maligna celler som upptäcktes i vätskan och som skulle tyda på cancer, och vi bestämde oss för att han fick somna in den dagen, hellre än att utsättas för veckor av fler och mer invasiva tester, speciellt som de inte kunde ge honom lugnande pga hans hjärta. Jag fick spendera en tid med honom innan han somnade in med mig klappandes honom. All eloge till personalen på Ultuna Djursjukhus för deras stöd, omhändertagande och professionalism.
Micro kom till oss med sin radarpartner Malcolm efter flera omplaceringar. Sedan han kom till oss har han blivit en väldigt social katt, även om han alltid tog det säkra med främlingar och höll sig undan. Vi blev varnade i början för att han stressåt och att vi skulle ge dem specifika mängder mat varje dag, vilket vi gjorde en lång tid innan vi testade att släppa maten fri så att säga, och det gick bra, de var så trygga båda två vid det laget att de åt normala mängder. Han skulle alltid upp i sängen på kvällarna och gosa och mysa, och mer än en gång vaknade jag med honom i fotändan av sängen, i total trygghet och värme.
De har följt med oss igenom två flyttar, den senaste till ett hus med trädgård, där vi försiktigt såg dem titta ut i stora vida världen. En 3/4 inhägnad trädgård med en grind som vette bort från vägar och ut på ängar och en spännande skogsdunge. Sakta lärde de sig hur man beter sig utomhus, blev trygga och började inse vad skönt det är att ligga på en altan och sola sig, eller löpa tvärs över trädgården hem till tryggheten. Vi började utforska på vintern, då de naturligt höll sig nära huset och bara utforskade litegrand ute i det stora kalla. Kattlucka med chip och utegångsförbud på natten gjorde oss mer trygga, och vi insåg att de alltid sprang hem vid minsta tecken på fara eller något okänt. Micro visade sig vara en god jägare, och blev snabbt i bättre form än han någonsin varit. Mer aktiv, gladare, mer social, och tryggare. Jag är övertygad om att de sista två åren var de bästa han någonsin upplevt. Innan hans sjukdom började blomma ut så tror jag knappt att han hade en enda sorg i livet de sista åren. Han var en inspiration för vår familj.
Malcolm är kvar och förstår att något är fel, men vet inte riktigt vad. Han är mycket mer kontaktsökande och har inte gett sig ut lika mycket på senare tid. Han finns alltid i samma rum, eller i rummet intill. Han saknar sin kompis. Kanske lika mycket som vi gör.
8 år var inte tillräckligt.