Jag har otroligt svårt att skriva ner allt jag skulle vilja skriva om Jarmo, så mycket som vi varit igenom tillsammans, men jag ska försöka få ner en liten sammanfattning av vår resa.
Redan i December 2014 började jag snegla på Jarmo på katthemmets hemsida, men tänkte då att han blir nog bokad snabbt och det här är något jag behöver tänka igenom. När han så inte var bokad än i Januari så bestämde jag mig för att jag skulle hälsa på honom, första besöket blev lite av en miss då det (om jag minns rätt) var café katt eller liknande på gamla katthemmet och iom att han inte var särskilt anträffbar så blev jag rådd att komma tillbaka dagen därpå. Så dagen efter rusade jag dit efter min kvällsaktivitet, helt livrädd att någon annan skulle ha bokat honom, men där var han, något mer anträffbar än dagen innan men inte på något sätt glad att se mig.
Men jag bokade honom, trots att jag inte hade någon erfarenhet med skygga katter, jag var bara så hundra på att det var rätt och dessutom helt förälskad i den där lilla pösmunken. Vi hade några sessioner på katthemmet, han inklämd mellan ett skåp och en vägg och jag sittandes en liten bit ifrån, ibland lekte jag lite med honom, ibland puttade jag in torrfodersbitar, båda aktiviteterna verkade få honom att glömma bort att fräsa åt mig, om så bara för tillfället.
Sen kom han hem till mig och jag såg inte mycket av honom till en början. Min gamla katt Zingo var inte helt övertygad precis när han flyttade in, men han verkade acceptera honom hyfsat snabbt ändå. Till slut började han greppa tag i Jarmo och tvätta honom vare sig han ville det eller inte. Jag tror han insåg att Jarmo kanske behövde lite hjälp på den fronten.
Det gick rätt långsamt till en början, till slut kunde jag klappa honom lite lätt på ryggen, men bara när Zingo var i närheten, och bara när han inte kunde se själva handen. När han sen tappade en tand i min säng och det bar iväg till Djursjukhuset för undersökning och senare tandoperation så såg både veterinärer och skötare rätt skeptiska ut, ordet "Skygg" ringades in fler än en gång på hans papper. Jag kunde inte lova att han inte skulle göra utfall mot någon så klämbur och lugnande blev det för Jarmo den gången.
I slutändan var det inte många tänder kvar för Jarmo, han har fått göra ett helt gäng tandoperationer. Det var många skadade tänder från hans tidigare liv som hemlös, men också FORL. Efter ett par år gjordes röntgen på hans rygg och veterinären sa att hon aldrig sett något liknande. Ett gäng av hans ryggkotor var i princip ihopväxta, något som kallas spondylos. Troligtvis från fysiskt trauma. Hon sa att han måste ha haft väldigt ont tidigare, men att han nu var mer som stelopererad. Han kunde aldrig komma upp på höga möbler eller hoppa särskilt bra, så jag köpte lite små trappor och annat som skulle underlätta för honom.
Under åren blev han mer och mer gosig, han gick från att acceptera klappar ibland, till att ligga bredvid mig i soffan, till att vilja bli upplyft i mitt knä och sova på min mage om nätterna. Han blev min lilla bebis som krävde uppmärksamhet och gos lika mycket som han krävde mat. Varje kväll när jag gick och la mig kom han gående, klättrade upp i sängen och satte sig på min mage för att få klappar. Ibland om jag var uppe lite senare än vanligt satt han i hallen och väntade (och stirrade på mig) till jag gick och la mig.
För ungefär ett år sen gjorde vi ultraljud på hans hjärta och då såg man ett bråck, hål i hjärtsäcken, som missats på tidigare ultraljud. Återigen troligtvis gammalt fysiskt trauma. Överlag var hans hjärta i väldigt dåligt skick och det man sa var i princip att han löpte stor risk för blodproppar och hjärtattacker. Nån månad till ett år var domen. Till råga på allt så började hans njurar svikta också. Vi kämpade på ett tag till men till slut gick det liksom inte längre. Hans samlade åkommor blev för mycket och jag var tvungen att inse att det var dags att låta honom somna.
Jarmo var verkligen en solkatt och en så älskad familjemedlem, vi kämpade oss igenom väldigt mycket tillsammans. Dagen då han kom hem blev en vändpunkt i mitt liv och han hjälpte mig lika mycket som jag förhoppningsvis hjälpte honom. Han är så otroligt saknad men jag är så tacksam för de fem år som vi fick ha honom. Vila i frid min lilla bebis <3
Hälsningar Hedvig och Zingo