Det blir inte alltid som man tänkt sig. I somras tänkte jag skriva en välmående jubileums-hälsning från Sessy på avdelningen Solkatter. Hon hade då bott hos mig i 10 år och fyllde troligen också 15 år eftersom katthemmet uppskattade hennes ålder till 5 år när hon kom till mig. Men det blev inte av ... Istället blir det nu en minnesskrift över fina lilla Sessy.
Allt gick så fort! Från att ha varit den pigga och gosiga Sessy jag haft glädjen att leva med i 10 år, insjuknade hon med allvarliga symptom på några få dagar. Efter en akut undersökning hos veterinär, fick jag rådet att låta henne somna in. Ett chockbesked - som en blixt från en klar himmel!
Efter viss betänketid (i den mån jag var kapabel att tänka då) lät jag det ske för att hon skulle slippa en plågsam död av den mycket allvarliga sjukdom hon visade sig ha. Hon fick somna in i mitt knä medans jag klappade henne och tackade för allt hon givit och låtit mig ge.
Efteråt har det blivit skuldkänslor mitt i sorgen, skuldkänslor för att jag inte lät det ske hemma i hennes trygga hem, hon var ju allt annat än road av att besöka veterinären (det var första besöket under den tid hon bott hos mig). Men jag försöker intala mig att det faktiskt skedde hemma, för mer hemma än i mitt knä, där hon legat och spunnit så ofta, kunde hon nog inte vara.
Som sagt, 10 fina år blev det med Sessy. Katthemmet hade fått hand om henne när hennes matte/husse dött. Men hon hade svårt att få någon ro bland de andra katterna på katthemmet, så hon fick flytta till ett akuthem. Tyvärr hann det bli ett akuthem till innan jag fick syn på Sessy på katthemmets sajt, och anmälde mitt intresse.
Efter att ha hälsat på henne ett par gånger i akuthemmet, och konstaterat att vi säkert skulle trivas ihop, så flyttade hon hem till mig sommaren 2009.
Första veckan i sin nya miljö var hon dock på sin vakt. Om man inte var tillräckligt försiktig när man närmade sig henne, så kunde hon betrakta det som ett hot, och man kunde få smaka på hennes framtass. Men med tanke på hennes otursamt brokiga förflutna, och att hon nu ännu en gång fått flytta till ett nytt hem, så hade jag full förståelse för hennes beteende. Det blev förstås Sessy själv som fick bestämma i vilken takt vi skulle bli goda vänner. Första närmandet från henne kom redan efter ett par dagar, då hon hoppade upp i sängen och la sig att sova vid mina fötter.
Några veckor senare hade mycket hänt. När jag satt i soffan kunde hon komma upp och lägga sig tätt intill och spinnande låta sig klappas. Sovandet i min säng förlades ibland till huvudkudden jag låg på – stor kudde & liten katt ;-). Snacka om närkontakt med hennes mysiga spinnande då. Sedan dröjde det inte länge förrän hon ville ligga i mitt knä och gosa. Ja, hon blev en sällskaplig och mysig liten vän som fann sig väl tillrätta.
Sessy var ett riktigt energiknippe ibland också, som bland annat var bra på att flytta och knöla ihop mattor i en hiskelig fart. Vid hennes sprinterlopp genom lägenheten låg ingen matta säker. Det var härligt att skåda!
Än en gång: Tack Sessy för allt du gav och lät mig ge! Saknaden är stor, men du är också ett innerligt minne jag tacksamt kommer att bära med mig.
P-A Ivarsson