Hej,
Har skjutit upp på att skriva detta väldigt länge nu, det har varit lite för jobbigt att försöka sätta ord på det men här kommer en rätt lång text... För lite mer än ett år sen fick jag hem
Dr Robert och efter att han på något vis lyckats klämma in sig under min väldigt låga soffa så tog han sin tillflykt till Jarmo och gömde sig bakom honom. Efter den första kvällen så har han sällan gömt sig, även om han var osäker och rätt nervös över närkontakt så ville han alltid vara med. Han satt ofta i dörröppningen när vi hade gäster, så att han kunde övervaka allt som hände och vara med lite på sitt eget sätt.
En söndagskväll i våras fick vi åka in akut med honom för att han blev så förstoppad att han inte kunde få ut något alls. Efter en lång kväll på Bagarmossen fick vi till slut lämna honom där över natten och hämta honom nästa dag. Efter den händelsen blev han väldigt mycket gosigare, han ville ofta ha klappar och kom självmant och strök sig mot oss. Någonting klickade i honom och händer verkade inte läskiga längre.
Men efter det började han också tappa vikt och spy och veterinärbesöken behövde bli allt tätare, trots alla tester och blodprov kunde vi inte hitta orsaken till att hans kropp inte tog upp näring längre. Han fick börja gå på högenergifoder och efter ett tag behövde vi mata honom allt oftare och i mindre portioner, för hans kropp klarade inte av så mycket mat på en gång. Vid den här tiden vägde han bara 2,67 kg.
Vi kollade efter tumörer och alla möjliga sorters sjukdomar men till slut visade det sig att det var något fel med hans bukspottskörtel, troligtvis en kronisk inflammation. Han fick en kur med b-vitaminsprutor under sommaren för att råda bot på den vitaminbristen och efter det gick det lite bättre för honom i några månader, han var fortfarande lite för smal men tappade inte mer vikt och hade stabiliserat sig lite.
Vi fortsatte med att mata honom 6-7 gånger om dagen men tyvärr började han spy upp sin mat och tappa vikt igen. Vi försökte med ny medicin och b-vitaminkur igen men han droppade ner till 2,4 kg. Han blev en annan katt än den söta, energifyllda lilla prins han varit innan, han var så hungrig att han blev aggressiv, trots all mat han fick var han panikslaget hungrig nästan hela tiden och till slut var jag tvungen att inse att han inte skulle bli frisk från det här. Han förtjänade bättre än att må så dåligt. Så den 29e November somnade han in i min famn, på veterinärkliniken där han blivit så välbekant. Det var en av de värsta stunderna i mitt liv, när jag satt där och höll honom och han helt plötsligt bara var borta. Men nu slapp i alla fall sin obotliga hunger.
Det har varit så otroligt tungt sen dess, det är så väldigt tyst här hemma utan honom... Jarmo blev väldigt förvirrad och orolig när Dr Robert inte kom hem igen, han hanterar inte förändring särskilt bra. Även om det inte blev mer än ett år så är jag tacksam över den tid jag fick med Dr Robert, han var en så speciell individ och jag är glad över att jag fick lära känna honom. Han var en sån kämpe, så mycket vilja i en så liten kropp. Ständigt saknad, för alltid älskad <3
Kort uppdatering om
Jarmo, han har hämtat sig och mår så bra han kan med sin spondylos. Han är väldigt stel men hans smärtstillande fungerar och han verkar nöjd med tillvaron!
Hälsningar från Hedvig, Jarmo och Zingo