Idag den 15/8-17 kom dagen som jag aldrig ville uppleva..
Mira, fd Tauriel, kom till oss den 8 april 2014 som en rädd liten tjej med otroligt stora ögon, jag sov på soffan i två månader då vardagsrummet var det rummet hon kände sig tryggast med och det tog inte lång tid innan hon kände sig trygg med mig. Under dessa 3 år byggde vi upp ett otroligt band och jag kunde kalla på henne genom att "kurra". Varje morgon kom hon och hälsade mig god morgon men från och med idag måste jag leva utan min ängel.
De fantastiska ögonen som hon döptes efter (Mira betyder titta på spanska) blev också det som orsakade vårt beslut att ta bort henne. Allt började den 23 juli när vi såg att hon inte öppnade sitt högra öga längre, vi åkte in akut till djursjukhuset och det etablerades att hon hade ett stort hornhinnesår, att hon hade ärr i näthinnan och förhöjt tryck på höger öga. Även linsen hade lossnat på båda ögonen. Vi behandlade några veckor men då det inte läkte bestämde vi oss för att operera bort ögat. Idag när vi kom in för operation hade jag en dålig magkänsla och bad dem kolla vänster öga lite extra så det var friskt, tyvärr hade det ett förhöjt tryck som var så pass högt att hon antagligen tappat mycket av sin syn på det. Beslutet från min sida kom snabbt och genom mängder av tårar, hon ska inte få leva blind och i smärtor, det är inget kattliv! Hon fick somna in direkt när vi var där. Mira blev bara 4 år..
Tomheten efter henne är ofantlig, hon var min katt med stort K, vi hade ett otroligt band som jag aldrig upplevt till ett djur innan och mitt hjärta går sönder av att inte ha henne här längre. Hennes två kattbröder här hemma försöker hålla sin matte på bra humör och jag hoppas innerligt att min prinsessa har det bra, var hon än är.