För några veckor sedan fick vår älskade Damian somna in. Han har haft svår astma en längre tid och på sistone har även andra mystiska sjukdomar smugit sig på. När vi åkte in med honom kunde han inte stödja på benen längre och vi insåg att det var dags att säga hejdå. Han spann när vi fattade beslutet så kanske hade han själv insett att det var dags.
Damian var älskad av både människor och katter i hemmet. Tux dyrkade marken Damian gick på och de två har alltid hängt ihop som ler och långhalm. Tux var den som lärde Damian att människor faktiskt inte är så farliga och att man inte dör av att bli fasthållen några sekunder. Han var också den som alltid kom och kollade att Damian var ok efter traumatiska händelser som veterinärbesök eller kloklippning.
Onyxia tyckte att Damian var världens bästa lekkamrat, även om de känslorna inte alltid var besvarade... Under Damians sista månad var det dock hon som agerade sjuksköterska och vakade över honom när han var krasslig och han lät henne t.o.m. tvätta honom emellanåt.
Damian har alltid varit husses katt. När han kom till oss var han inte särskilt förtjust i kvinnor. Kanske var det inte riktigt så matte hade föreställt sig katten hon längtat efter i tjugo år, men husse var såld så Damian blev det. Under de nästan nio år vi fick ha honom har han gjort enorma framsteg. Jag kommer aldrig glömma det oerhört misslyckade försöket att klippa hans klor som slutade med att hans klo gick in vid mitt nyckelben och ut en centimeter bort.... Genom åren har vi dock hittat olika sätt att få upplevelsen mindre traumatisk för alla inblandade. Under en period hade matte och Damian överenskommelsen att om matte klappade på Damian medan hon gjorde sig i ordning i badrummet inför natten så fick hon klippa ett par klor på honom eller kamma lite på hans tjocka päls. Våra vänner som känt Damian från början pratar fortfarande med förundran om hur de kommer ihåg honom som katten som låg under badkaret eller sängen, eller bara sprang undan om man tittade på honom. De sista åren kom han och buffade besökare på huvudet om de satt i soffan och hade vi fest låg han glatt mitt i smeten och lät sig klappas. Vi är så stolta över den resa han gjorde. Från skyggis till världens goaste katt.
Sedan Damian fick en lillasyster med mycket stor personlighet lärde han sig att man fick ta för sig av den tid man kunde så han utsåg natten till sin tid vilket innebar att matte ofta vaknade med en spinnande klump på bröstet. Jag kommer fortfarande ihåg den stackars kattvakten som höll på att få en hjärtattack när hon vaknade av att Damian stod fem centimeter från hennes ansikte. På senare år har han också passat på att varje kväll komma och jama husse i örat när han gått och lagt sig för att berätta att det minsann är dags för gos NU.
Det finns så mycket att berätta om Damian. Hans första försök att kommunicera med oss (waowaowaow = ni har så mycket skit i bokhyllan att det inte blir nån plats kvar för mig), hur han brukade berätta att det var dags för frukost genom att hoppa upp i sängen så hela madrassen studsade för att sedan springa ut i köket, hur han låg på köksbordet varje morgon och tiggde maggos, hur han kunde köra små race genom lägenheten för att sedan stanna upp och jama åt de andra att haka på, att han under våren gått och blivit knäkatt, att han gos-stångade en så hårt i pannan att det är ett under att vi inte fått hjärnskakning, o.s.v. Orden räcker inte till för att beskriva hur mycket vi saknar denna katt. Vår skruttkatt, vår inte så skygga skyggis, vår besökarfavorit, vår huvudbuffare, vår lilla farbror, vår solkatt. Vår Damian.