Nu är hon borta, vår lilla fina Maia. Hon som lärde oss det här med att vara kattägd. Hon som var mattes lilla, som lystrade till rösten antingen hon hade (kortvarigt) rymt eller som nu på slutet när hon var sjuk med sin hjärntumör. Den lilla klätterapan som tog sig över och ut, och matte och husse fick bygga och näta på höjd och bredd i omgångar men som hon helt sonika klättrade över det vi hittills hade byggt. Hon som tog lång tid och många år på sig, innan hon blev den lilla knäkatt som hon aldrig skulle bli. Det trodde inte Ann-Christin, det trodde inte vi heller. Men hon blev mattes knäkatt. Hon som brukade skrämma skiten ur matte på kvällarna när hon helt ljudlöst hoppade upp vid huvudkudden för hon ville bli gosad, välta och få kli på magen innan hon själv tog natt. Hon som tyckte att kli på magen var det bästa som fanns och som styrde och ställde med mat och att bli in- och utsläppt på den (mycket) väl inbyggda terassen. För det var också fint, när man gjorde som hon sa! Det var det som var det roliga, när vi hällde upp mat, släppte in, släppte ut, och hon bestämde. En tass med klor i ryggslutet kunde hjälpa till när vi var tröga och satt på köksstolar och var upptagna med nåt annat, mindre viktigt. Hon som tog sats, sprang och kastade sig rakt ut i luften och flög över hela trappen för att landa längst ner och dra in i vardagsrum och över soffor när andan föll på. Hon som inte brydde sig ett skvatt om att hennes "kompis" Elvis inte alls gillade henne utan behandlade honom som luft. Hon som var Maia Katt, bara för att. Hon är borta nu och det är ofattbart tomt utan henne.
Anette & Dick Östelius