Han var 4,5 år när vi träffades, via nätet. Jag föll för hans bild. En skelögd, sned och vind, röd katt med munnen lite öppen. Helt bedårande.
Efter tre dejter bestämde vi oss, vi flyttade ihop. En dam från Stockholms Katthem levererade, den 18 januari 2007, Nisse som då hade namnet
Måns 4.
Nisse och jag kom snart överens om att det var Nisse det skulle vara. Ingenting annat. Hans fullständiga namn blev Nils Månsson Simling.
Jag vet inte allt han varit med om innan vi träffades mer än att han bodde hos en missbrukare som inte alltid var snäll. Han fick ofta inte komma in och frös, han fick ingen mat och gick till ett äldreboende i närheten där de gamla gav honom bröd att äta. Jag tror han blev slagen och sparkad också.
Till slut tog en granne hand om honom och han flyttades till en av Stockholms katthems jourfamiljer. Sen träffades vi...
För några år sedan började han halta och det visade sig att hade artros i båda höfterna och en förträngning mellan två ryggkotor. Vi behandlade med smärtstillande och de senaste två åren har han fått maxdos varje dag för att hålla smärtan i schack. De senaste två månaderna har han dessutom blivit allergisk mot sin mat med klåda och stora sår som följd. Och så har han haft perioder när han har kräkts utan att veterinären kunnat fastställa den direkta orsaken. Hörseln blev sämre. Jag fick ofta ropa flera gånger innan han kom springande emot mig. Med svansen i vädret och den lilla "kroken" högst upp.
Jag har länge försökt hålla honom smärtfri och parera kräkningar och klåda. Han har varit en glad, lekfull, social och kärleksfull kille nästan varje dag. Men de sista dagarna räckte inte "smärtisen" till och han hade ont i kombination med blödande, kliande sår.
Veterinären och jag kom snabbt överens om att nu var det dags. Det var lite chockartat för mig. Jag hade tänkt att veterinären skulle trolla lite, ge mig ett recept och göra Nisse frisk igen. Men jag insåg ju snabbt, på plats, att nu var det dags. Det fanns inte mer att göra.
Han hann aldrig bli orolig. Allt gick så fint och lugnt. Jag höll i honom och smekte honom så som han gillade allra mest. Han blev helt stilla...
Nu är han borta. Min älskade lilla livskamrat sedan åtta och ett halvt år tillbaka har gått till katthimlen.
Jag hoppas han har det bättre nu, kan hoppa och leka utan att ha ont och massor av möss att leka med hela dagarna. Och "kattskrällen" att dominera, som var så självklart för honom.
-Och att han aldrig behöver bli blöt om fötterna.
Men här är det väldigt tomt. Vem ska jag nu prata med? Promenera med? Få sällskap med till affären? Gosa med framför TVn? Lyssna till på natten när han snarkar? (Eller på dagen för den delen.)
Vem ska jag nu vara orolig för: äter han ordentligt? Dricker han som han ska? Har han ont nu? Mår han illa? Kan han vara lycklig utan mig?
Hela jag gör ont och jag märker att han är med i mina tankar hela tiden när jag är hemma.
-När gick han ut? Är det dags att komma in? Oj det regnar, jag måste ta in Nisse. Den saken kan inte ligga där, då får inte Nisse plats.
Jag tror det kommer att ta tid men så småningom hoppas jag hitta nya, andra, Nisse-fria tankar och rutiner. Men kärleken till den lilla tillitsfulla, varma, bestämda och kärleksfulla krabaten kommer nog aldrig att försvinna ur mitt hjärta.
Åh, Nisse vad jag saknar dig!