Lukas fick förra året problem med sin mage och tarmar, vilket också visade sig bli kroniskt. Det tillsammans med hans FORL gjorde att han kräktes, matvägrade och gick ner i vikt för att börja äta igen och så började det om. De sista månaderna har perioderna av matvägran kommit allt tätare och när han, trots hård kamp från mattes sida, vägrade äta på en vecka och gått ned enormt mycket i vikt, tog jag beslutet i samråd med vår veterinär att han skulle få somna in den 2 maj 2013. Lukas blev 11 år gammal och de åtta år han bodde med mig har varit helt underbara.
Lukas var, när han kom till mig, en snäll, försynt och försiktig herre. Väldigt osäker och på sin vakt. Detta utvecklades under åren, framförallt när vi flyttade till hus och han själv kunde gå in och ut via kattluckan. Jag kommer ihåg den första gången han gick ut, då ville jag inte att han skulle gå ut men han smet och var borta i två timmar. När han kom tillbaka var svansen i vädret och gången stolt. När jag öppnade dörren och han kom in tittade han på mig med sina gröna ögon som sa "det där var ju kul matte, det gör vi om!". Efter det blev Lukas en utekatt som älskade att sitta i solen, sova på en kudde på verandan och som varje dag mötte mig när jag kom hem. Han jagade flugor, möss och snöflingor och bevakade sitt revir med den äran. Han låg utsträckt bredvid mig varje natt från det han kom hem till mig och ofta spann han så det dånade. Att somna till en spinnande katt är oerhört rogivande. De sista åren han levde var Lukas fortfarande en snäll och försynt kattherre, men han hade gott om självförtroende, var inte alls osäker och han levde livet till fullo. Han älskade sin matte och rökt skinka och gjorde krumsprång på gräsmattan även på gamla dagar.
Lukas är oerhört saknad av hans lilla flock härhemma, bestående av matte och Charlie (fd
Obi Wan även han från Katthemmet).