Jag föddes den 20 maj 2010, tillsammans med fyra syskon, en bror och tre tjejer. Jag var den enda svarta katten i hela kullen, de andra vara alla tigrefärgade, vår mor var tigre och far var beige. Jag hade först blå ögon och senare fick jag bärnstensfärgade ögon.
Den första tiden bodde vi en källare, vi fick nästan aldrig träffa någon vanlig människa, det var lite konstigt. Mir bror Lord Nelson, var min idol, han var helt tokig, åt som en galning hela tiden, han ville ha mat i magen hela dagen. Min första hemska dag var när jag och min bror åkte från vårt hem, det var första gången i en bil, vi lämnade vår mor, satt i en bil och vi kom till en elak karl som gav oss otäcka sprutor, sedan kom vi till ett nytt hem, usch var vi var rädda.
Vi gömde oss under ett skåp och där satt vi hela dagarna i en vecka, på nätterna var vi ute och sprang, vi sprang uppför trappan där låg det ett par människor i en säng, vi brukade stå i dörröppningen och titta på dem. Vi var jätterädda, så fort de försökte ta tag i oss, klöste vi och rev och tyckte det var otäckt med människohänder.
Det fanns väldigt mycket leksaker, bl. a en tunnel som vi sprang igenom, en röd fjäder som jag älskade. Det blev faktiskt mycket bättre hos de här nya människorna, vi fick god mat och mycket kärlek. Men vi var ofta nere källaren så fort vi var lite oroliga, där lekte vi och gömde oss bland allt bråten, jag t o m gömde mig ovanpå oljetanken. Där hittade ingen mig.
Min bror Lord Nelson har jag älskat hur mycket som helst, även om han brukade bråka med mig, han ville gärna busa och leka grabbatag med mig, jag är inte alls den typen, jag sitter gärna och tittar på myra tio minuter.
Den första snön tyckte jag inte om, jag låg i snön i fem minuter och gick sedan in, jag tycker egentligen helst om solen.
Första gången jag åkte bort var till min mormor och morfar i Västerås, jag trivdes jättebra där. Det första jag gjorde var att hoppa upp i ett fönster i vardagsrummet, det var mitt fönster jag kunde sitta titta ut på fåglarna. Jag har varit där flera gånger och jag har alltid hoppat upp i detta fönster.
Jag är inte rädd för andra människor, tycker om att sitta och lyssna på när vi har haft gäster, min bror drar istället, han vill att allt skall vara som vanligt, bara oss i familjen. Han är så känslig när det gäller vissa saker, jag är inte alls känslig, men har en känslig mage, det har jag alltid haft.
En gång förra sommaren var jag borta i sex timmar, vilket pådrag det blev. Alla letade efter mig och så låg jag på verandan och sov.
Jag och matte samt min bror brukade ta promenader på kvällarna, vi gick upp i äppelträdgården, vi gick ned till bryggan och tittade på fåglarna. Jag gillade att klättra i träd, särskilt i ett gammalt syrenträd. Jag såg ut som en panter när jag stod i trädet och tittade ned på marken.
Min bror var bäst på att ta möss men jag tog mest fåglar. Mitt knep var att hoppa upp på fågelbordet, hänga sig med ena tassen och med den andra tassen ta en fågel. Det gick mycket bra. När jag fyllde två år tog jag tre fåglar på raken. Sedan fick jag en otäck pingla runt halsen, så att fåglarna skulle höra mig när jag attackerade.
I februari började jag få ont i magen, men jag sade inget om det, hoppades att det skulle gå över. Det gjorde inte det, jag började tappa vikt, sov mera, orkade inte gå ut lika mycket.
Sir Winston lämnade oss den 13 juli 2012, han blev 2 år och 23 dagar. Han var en ängel som kom och lämnade oss, Anita & Folke & Lord Nelson i stor sorg och saknad.
Vi älskar dig mycket och alltid.