Emil lämnades, tillsammans med sin syster Ida som kattunge, in för avlivning och hamnade på Stockholms Katthem. September 1999 kom de in i mitt liv och sedan dess har både Ida & Emil varit mina solstrålar. Emil lyckades göra ett outplånligt avtryck på sin omgivning med sin oerhört karismatiska personlighet. Inte ett natt passerade utan att han sov vid mitt huvud. Inte ett toalettbesök utan en slingrande katt kring benen, inte en dusch utan en liten fluktare på toalocket. Inte en hemkomst utan ett gränslöst vänligt välkomnande. TV-kvällar i soffan med Emil på bröstet med den typiska lilla armen framsträckt i en omfamnande rörelse. Alla timmar kånkandes runt på honom hängandes på armen likt en baby, då stormtrivdes han. En vän till familjen sa en gång att han betedde sig som en liten människa men att hans personlighet var så stor att han föddes med fyra ben för att orka bära upp den.
Efter ett hastigt insjuknande fick han komma hem för att ta farväl då vi fick beskedet att vår tappra lilla vän skickligt dolt sin sjukdom och att det inte fanns mer vi kunde göra för honom. Trots detta levde han upp ytterligare 2 månader i sann Emil-anda. Efter ha börjat dra sig undan och blivit dålig igen fick han somna in hemma i soffan i min famn med Ida och husse omkring sig, onsdagen den 25e april.
Tack Stockholms Katthem för att ni gav mig möjligheten att få ta del av den fantastiska resa jag varit med om och för att ge en andra chans till dem som inte fick den ifrån början. Emil har verkligen förvaltat sin andra chans till fullo!
Trots att du inte finns i min famn längre, finns du för alltid i mitt hjärta. Du fattas oss vår vän.
Med vänliga hälsningar,
Helena Krantz