I slutet av 90-talet följde jag med min nypensionerade mamma för att hämta Sara på Stockholms Katthem. Sara var då snäll men väldigt rädd. De gånger man var hemma hos mamma fick man krypa bakom möbler och under soffan för att få en skymt av henne. Men när de två var ensamma hade de det väldigt mysigt.
När min mamma för lite över ett år sen fick flytta till äldreboende fick inte Sara följa med. Vi var lite oroliga över hur Sara skulle trivas hemma hos oss eftersom hon fortfarande var väldigt ängslig. Men efter någon månad tinade den lilla, lilla, randiga kattdamen upp och helt plötsligt var hon med överallt. Hon satt med när tonårsgrabbarna stojade vid matbordet, hon var med när det kom gäster och om jag satt framför TV:n hade jag henne klistrad i knät.
Dagen innan Lucia satt Sara som vanligt i mitt knä när jag åt frukost. Vi kelade lite, och sen gick jag hemifrån. Min man var hemma hela dagen, men Sara brukade ofta sova tills jag kom hem, så han reagerade inte på att han inte såg Sara under hela dagen. När jag kom hem och hon inte kom och mötte mig vid dörren som hon brukade, letade vi igenom hela hemmet. Vi tittade igenom klädkammare och garderober för det hörde inte till ovanligheten att hon tog sig in så fort hon hade en möjlighet. Till slut hittade vi henne bakom en fåtölj i vardagsrummet där hon låg, död. Det måste gått väldigt snabbt och jag tror att det hänt precis efter hon satt i mitt knä vid frukost eftersom hon inte ätit någon mat eller varit på lådan.
Efter en massa gråt och familjesorg har vi ändå kommit fram till att det var ett fantastiskt slut för denna fina, gamla katt. Hon blev inte sjuk, hon mådde inte dåligt, hon lekte så sent som dagen innan hon dog. Vi slapp ta det hemska beslutet att avliva henne. Men oj - vad tomt det blev här hemma!
Annelie, Johan, Mikkel, Frans & Adam